Jag följer med stort intresse debatten om kärnkraften som blossat upp efter Fukushimakatastrofen. Särling intressant är att jämföra den svenska debatten med den i andra länder.
Japan har beslutat att ändra energipolitisk inriktning bort från kärnkraft och till förnybara energislag (de noterade att när kärnkraften stod stilla efter jordbävningen och tsunamin levererade vindkraftverken för fullt)
Schweiz har beslutat att inte bygga vidare på kärnkraften utan avveckla under de kommande decennierna.
Tyskland har som känt beslutat att avveckla kärnkraften på 10 år och omedelbart stänga de reaktorer som är av samma ålder och typ som Fukushima.
I Sverige är det snarare tystnaden som talar. Kungens ovilja att tala om olämpliga kontakter med undre världen och lättklädda flickor är ingenting jämfört med regeringens tystnad kring lärdomar från Fukushima och framtiden för svensk kärnkraft. Svaren har kommit i en form av Bosse Ringholmskt idiotupprepat mantra: ”regeringens energiöverenskommelse står fast”… Jaha? Har regeringen till skillnad från resten av världen alltså inte förstått eller dragit lärdom av en av världens svåraste kärnkraftsolyckor?
Att regeringen står handfallen i energipolitiken blir än märkligare när Sverige har bäst förutsättningar i världen att gå över från kärnkraftsberoende till ett helt förnybart energisystem. Hur länge kommer media acceptera passivitet och meningslösa mantran som svar i kärnkraftsdebatten? När kommer man kräva regeringspartierna på ett svar om vilken vision de har för energisystemet i Sverige och hur man ska nå dit?
Om man vill ha ett 100 % förnybart energisystem, vilket faktiskt alla partier säger sig ha som vision, hur kan det då vara rimligt att satsa hundratals miljarder på en ny generation kärnkraft? När ska mål och handling börja jämföras även i Sverige?
